söndag 1 februari 2009

Until The Light Takes Us

Då har man, trots sjukdom, varit och sett Until The Light Takes UsGöteborgs Filmfestival. Det var en fullsatt salong som under påtaglig tystnad följde den en och en halv timme långa dokumentären. Större delen av filmen bestod av intervjuer med Fenriz och Varg Vikernes. Det var också dessa intervjuer som gjorde filmen sevärd. Även om inte mycket nytt kom fram för den som följt händelseutvecklingen är några saker ända värda att nämna.

Det var intressant att höra Fenriz och Vikernes prata om varandra, deras respektive uppväxter, deras beskrivning av "scenen" samt höra Vikernes själv beskriva händelserna som ledde till hans gripande. Intressant var också att höra Vikernes beskriva hans sökande efter "sanningen" och att i det sökandet är det lätt att göra misstag. Jag tror inte jag var ensam om tolka uttalandet som ett avståndstagande från hans tidigare mörkbruna flörtar.

Vissa delar i filmen passade inte riktigt in. Hellhammer verkade dummare än vanligt då han satt och sade att han tyckte att Bård "Faust" Eithun gjorde rätt när han mördade en homosexuell man i Lillehammer 1992. Idiot. Hellhammer blev någon slags representant för Mayhem och även om han var med i bandet länge har jag svårt att se honom som representant för dem. Något malplacé kändes också Frosts medverkan. Fenriz och Vikernes fick stå som representanter för det gamla, originalet, medan Frost fick representera det nya, kopiorna. Med i filmen var dessutom ett minst sagt ganska omotiverat och grisigt klipp där Frost åker till Rom för att inför publik skära sig riktigt ordentligt med en stor kniv så att blodet sprutar. Ta bort Hellhammer och historien om Frost så skulle filmen bli ännu bättre.

Som den är nu är den dock mycket sevärd, vissa saker passar dock inte riktigt in.

4 kommentarer:

Peter sa...

Jag hoppas man får tillfälle att se den nån annan gång. Kunde inte åka ner till Göteborg för att se dessvärre.

http://theodone.blogg.se

Shadows of the North sa...

Lär bli tillgängli på ett eller annat sätt...

Anal Elf Kid sa...

Såg den också och var rätt besviken över att den var så taffligt gjord. Inget narrativ, inget mål, usel teknisk kvalitét och tja, vad VILLE egentligen personerna bakom med dokumentären?

Jag tyckte att avsnittet där Fenriz åkte till konstutställningen i Stockholm var intressant, mest för att det var en sån enorm kulturkrock, men här missade filmskaparen helt att följa upp den avgrund som uppenbarligen fanns mellan konstnären och Gylve. Varför pratade de knappt med varandra? Vad tyckte egentligen Gylve? Var konstnären besviken över mötet eller insåg han att han förmodligen inte var välkommen in i musikernas värld?

Dessutom, Vikernes fick bara babbla på, helt oemotsagd och som du noterade, han svävade lite på målet kring sitt förflutna, men inte ens här valde man att försöka följa upp med frågor. Intervjuerna var dessutom gjorda över två års tid och det var omöjligt att veta i vilken ordning klippen och hans uttalanden kom.

Det känns som om man haft sån respekt för sina intervjuobjekt att man inte vågat ifrågasätta deras uttalanden eller ens resonera med dem och tja, då blir det ju bara ett forum för åsikter och inget mer.

Bra ämne, inte så bra genomfört.

Anvil-dokumentären däremot, det var bra skit.

Tom S. sa...

Personligen tycker jag det var en väldigt sevärd dokumentär med tanke på hur mycket skräp det finns där ute som försöker sig på att vara dokumentärer.