Då var det äntligen dags. Fyra år efter "Hellfire" kom så "Revelations Of The Black Flame". Från att tidigare ha släppt musik nästan årligen tog det denna gång alltså nästan fyra år och anledningen stavas Frost och hans medverkan i SATYRICON. Under de senaste tre åren har hans SATYRICON släppt både "Now Diabolical" och nu senast "The Age Of Nero" samt turnerat flitigt. När Frost haft tid under pauser i turnerandet han sammanstrålat med de andra i 1349 för att spela in "Revelations Of The Black Flame".
1349 har med en energi, ett tempo och en råhet, demonstrerat kanske främst genom Frosts trumspel och Ravns röst, stått för något speciellt inom extrem metal vilket gjort bandet väldigt populärt. Det var nog också därför som nya albumet var så efterlängtat och reaktionerna på det blev så blandade. Många recensenter uttryckte sitt missnöje medan andra hyllade den nya riktningen gruppen valt. Men vilka är då skillnaderna jämfört med de tidigare albumen?
Om bandet tidigare släppt skivor med ett ganska (relativt) jämnt, stenhårt, piskande, smattrande tempo rakt igenom med en klar ljudbild står "Revelations Of The Black Flame" för något annat.
Tempot varieras väldigt mycket, från det smattrande vi är vana vid till plinkande pianon, plockande gitarrer eller andra akustiska eller svepande och doomiga inslag. Det finns inte samma enkla hårda formel som tidigare utan musiken väller eller rullar fram som en ångvält som mosar allt på vägen fram. Tyngden fås genom att tempot bitvis sänkts rejält, mixen är skitigare, effekter har större plats på skivan och Ravns röst är mer mässande än tidigare.
Det är inga problem att känna igen 1349 på "Revelations Of The Black Flame" men jag kan förstå att de som förväntade sig en "Hellfire II" blev konfunderade och kanske besvikna. Jag tycker dock att bandet gjorde helt rätt. På de senaste skivorna körde de ett spår till max och nu ville de utvecklas och göra något nytt. Alltför många band fortsätter i sina invanda spår utan att utvecklas.
Allt är dock inte bra på skivan. Till exempel spretar den väl mycket, det saknas lite kontinuitet, ibland blir den väl lugn och vissa delar är svagare än andra men som helhet växer den fortfarande för varje lyssning. Till skillnad från "Liberation" är det ingen skiva jag kommer att sätta på bara för att höra 'den där bra låten' utan sätter jag på "Revelations Of The Black Flame" så lyssnar jag på hela från början till slut. Gör jag det så får jag ett ljudlandskap som växlar mellan att sakta mala ner det som kommer i dess väg och krossa det med smattrande trummor samtidigt som stämningen och de ständiga kontrasterna i musiken gör skivan hypnotisk och fängslande.
Det är inte bandets bästa skiva med jag tror att den var ett nödvändigt steg i utvecklingen. Nu har bandet även testat på denna inriktning och kan om två år komma tillbaka med ett nytt album som tar det bästa ur två världar. Mer fart än på "Revelations Of The Black Flame" men lite mer variation är på till exempel "Hellfire".
.jpg)
